Joe Hill – martyren från Gävle


 

Utställning på Länsmuseet Gävleborg 14 mars 2015–7 september 2015

Joel Hägglund från Gävle utvandrade till USA, där han anslöt sig till fackföreningsrörelsen. Han skrev sånger under namnet ”Joe Hill”, som genast blev populära.

1914 anklagades Joe Hill för mordet på en före detta polisman. Hill nekade och rättsfallet fick ett enormt genomslag i pressen. Den amerikanske presidenten och kända kulturpersonligheter begärde en ny rättegång. När Joe Hill avrättades den 19 november 1915 hade han redan nått ikonstatus.

Var Joe Hill oskyldig? Varför berättade han inte hela sanningen? Ville han bli en martyr för sin organisation?  

I samband med hundraårsminnet av Joe Hills död uppmärksammar vi mannen från Gävle, vars liv och musik inspirerat artister som Bob Dylan, John Lennon och Bruce Springsteen.          

Det här är berättelsen om myten och människan Joe Hill och om den stad som formade honom.

Utställningen visas i Lilla och mellansalen t.o.m. 6 september 2015.
Curator /textskribent: Anders Wesslén, Länsmuseet Gävleborg.

I denna text- och bilddokumentation kan du ta del av utställningen även om du inte har möjlighet att besöka museet.
 

Mannen bakom legenden

Misstänkt för mord

Två personer har blivit mördade i Salt Lake City, huvudstaden i den amerikanska delstaten Utah. Offren är butiksägaren John Morrison och hans son Arling.

En man sitter fängslad, misstänkt för att vara en av gärningsmännen. Han kallas Joe Hill och är aktiv inom en radikal fackförening, The Industrial Workers of the World.

Joe Hill har ett färskt skottsår i bröstet. Polisen misstänker att han ådragit sig skadan i Morrisons butik. Butiksägarens son ska ha plockat upp en revolver och avlossat ett skott mot förövarna. Joe Hill hävdar själv att han blivit skjuten i ett bråk om en kvinna. Talar han sanning?

Bilden ovan: Interiör från utställningen. Den belysta affischen är försättsblad till sånghäfte, tecknad av Arthur Machia för The Industrial Workers of the World. Joe Hill skrev låten 1914–1915 som en hyllning till Elizabeth Gurley Flynn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fallet Joe Hill

Tidningarna i Utah beskriver Joe Hill som en upprorsman och sabotör med ett kriminellt förflutet. Han är dessutom författare till flera populära kampsånger, som framförs i samband med strejker och demonstrationer.

Joe Hill presenterar inget alibi för mordkvällen och håller fast vid att det är hans privatsak hur han fått sin skottskada. Han ger sina advokater sparken mitt under domstolsförhandlingen.

Juryn finner honom skyldig till mord. Valet står mellan att bli hängd eller att bli avrättad med gevär.

Fallet Joe Hill väcker stor uppmärksamhet och starka känslor. Joe Hills fackförening ordnar insamlingar, kampanjer och massmöten för att få honom frikänd. Utahs guvernör mottar hundratals brev, några av dem är hotfulla.

Sveriges ambassadör i Washington har fått veta att Joe Hill är svensk medborgare. Ambassadören sätter sig in i fallet och anser att dödsdomen bör omprövas. USA:s president är av samma åsikt och sänder ett telegram till guvernören i Utah. Avrättningen skjuts upp en månad. Men saken är redan avgjord. Joe Hill måste dö.

Bilden ovan: Joe Hill 1914–1915, "mug shot", fotograf okänd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 




 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den fängslade poeten

I fängelset skriver Joe Hill nya sångtexter och ett stort antal brev till vänner och sympatisörer. Han författar också sitt berömda testamente.

Elizabeth Gurley Flynn uppvaktar honom med brev och fotografier av sin son. Hon är tjugofem år, ensamstående mor och kanske den mest kända kvinnliga fackföreningskämpen i USA. Joe och Elizabeth träffas en enda gång. Mötet sker inne på sheriffens kontor och varar en timme. ”Han är lång och ser bra ut”, berättar hon, ”men naturligtvis mager efter sexton månader i en mörk, trång cell.”

En annan brevvän är Sam Murray, stridskamrat från det mexikanska inbördeskriget. Deras korrespondens rör den pågående rättsprocessen, men också första världskriget som rasar för fullt.

Joe Hill berättar i ett av de fem bevarade breven till Murray att han arbetar på en hyllningssång till Elizabeth Gurley Flynn, kallad ”The Rebel Girl”. Det kommer att bli ett av hans mest kända verk.

Joe Hill skrev totalt fem brev på sju ark till vännen Sam Murray, som senare berättade: ”Dessa brev, till en stor del, visar hur underbart stor ande och vilja Joe Hill var i besittning av, när han kunde hålla modet uppe under sådana omständigheter som att veta nästan precis hur många timmar han hade att leva.”

Om första världskriget:

”Krig visar tydligt upp det kapitalistiska systemet i all sin prydnad.”

”Krig är den finaste träningsskolan för rebeller och antimilitarister.” (9 september 1915)

Om musikskapandet:

”Kära vän och arbetskamrat. Jag har fått ditt brev och skulle ha svarat tidigare. Jag har varit fullt upptagen med en musikkomposition och när jag får den rätta inspirationen kan jag inte sluta förrän det är klart.” (2 december 1914)

Om sin egen rättegång och dödsdom:

”Det här med att dö är inte så illa som det förstorats upp till att vara. Jag har alltid sagt att jag ska ha ’en ny rättegång eller att jag ska dö på kuppen’.”

”Jag flyttades till en annan cell igår kväll och har en beväpnad vakt utanför. Jag fick också för första gången, på Gud vet hur länge, ett riktigt skrovmål mat och detta är det säkraste tecknet ...”

”Så till sist: Glöm bort mig och säga adjö till gänget.” (30 september 1915)

Bilderna ovan: Handfängsel med originalkartong patenterade år 1899 av amerikanska Harrington & Richardson Arms Co. Fotfängsel av modellen Hiatt Darby, sent 1800-tal, tidigt 1900-tal. Inlån från Sveriges Fängelsemuseum.
Två originalbrev, daterade 13 februari respektive 30 september 1915. Deposition från Joe Hill-gården.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En martyr blir till

Fredagen den 19 november 1915. Solen är på väg upp. Joe Hill sitter fastbunden i en stol vid fängelsemuren, åtta meter från skyttepatrullen. Ögonen är förbundna. En läkare lyssnar på den dödsdömdes hjärtslag, fäster en vit papperslapp vid hans hjärta. En av skyttarna får sitt gevär laddat med en kula av vax, ingen vet vem.

”Jag ska visa er hur man dör”, skriker Joe Hill. Han ropar farväl till sina vänner, som han tror finns i närheten. Han får inget svar. De står utanför fängelsemuren men blir inte insläppta. Det enda vännerna kan höra är ljudet från dödande skottsalvor som studsar mot murarna.

Kroppen – utmärglad, full av ärr och nu genomborrad av fyra blykulor – sjunker ihop och blir alldeles stilla. Delstaten Utah har dödat en människa men samtidigt gett liv åt en legend.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Chicago för att spridas över världen

Vännerna hämtar ut Joe Hills kropp och tar den till Chicago. Industriarbetare och fackligt aktiva vallfärdar till begravningen. Kroppen ligger till allmän beskådan på begravningsbyrån innan den förs till en stor samlingssal, The West Side Auditorium. 30 000 följer i processionen.

Ledaren för The Industrial Workers of the World läser upp ett telegram som den döde sänt honom strax före avrättningen. Det står: "Sörj ej, organisera!" Istället för psalmer framför deltagarna Joe Hills sånger.

Kroppen kremeras, i enlighet med Joe Hills sista vilja. Askan fördelas i ett okänt antal kuvert. På dagen ett år efter hans död skickas askan ut till samtliga delstater i USA utom Utah, till alla länder i Sydamerika och några länder i Europa och Asien, samt till Sydafrika, Australien och Nya Zeeland. Ett kuvert hamnar så småningom i Gävle, martyrens hemstad, och grävs ner under ett körsbärsträd på Söder.

Bilden ovan: Väggmålning "Joe Hills död fredagen den 19 november 1915" gjord av Mary Lathrop i katolska arbetarrörelsens hus i Salt Lake City. Verksamheten erbjöd hjälp till hemlösa och andra socialt utsatta människor. Den bedrevs från 1961 till 1968. Källa: Multimedia Archives, Special Collections, J. Willard Marriott Library, University of Utah.
Hängande från taket – fotokopia av målning "Wobbly Singin' Blues" signerad Rob Jones 2014. Akrylfärg på träpanel. Med tillstånd från konstnären.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Människan och staden som formade honom

Jag är en världsmedborgare

”Jag är en ’världsmedborgare’ och jag är född på planeten Jorden. Den exakta plats där jag först såg dagens ljus är av så liten betydelse, att den inte är värd några kommentarer.” Det säger Joe Hill i ett brev till en vän, skrivet den 30 september 1915. Han har mindre än två månader kvar att leva.

Platsen där han först såg dagens ljus var hamnstaden Gävle. Han föddes som det tredje barnet i familjen Hägglund den 7 oktober 1879, fick namnet Joel Emmanuel, och växte upp på Söder.

I närheten av hemmet uppfördes Betlehemskapellet, som blev Gävles största samlingslokal. När det invigdes år 1880 lyssnade 5 000 människor till Paul Peter Waldenströms predikan. Waldenström hade ett par år tidigare grundat Svenska Missionsföreningen. Han hade två trogna anhängare i Joels föräldrar, Olof och Catarina.

Bilden ovan: "Hold the fort for we are coming!" Spridning av Joe Hills aska i Lake Eries vatten, mars 1917. Källa: Labadie Collection, University of Michigan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Joel Hägglund – multiinstrumentalisten

Hemmet på Nedre Bergsgatan 28 präglades av gudstro, sång och musik. Joel besökte förutom Betlehemskapellet också Frälsningsarmén, där han satt i knä på de äldre flickorna och lyssnade till deras sånger. Melodierna använde han sedan för att hitta på småelaka visor om sina fem syskon. Han spelade ofta och gärna på en ålderdomlig tramporgel som fadern köpt in och renoverat.

Joels syster Ester berättade att han i tonåren ofta spelade pianot på ett café på Södra Kungsgatan 8, som snart blev en populär sommarscen - Godtemplarträdgården. Joel Hägglund utvecklades till en multiinstrumentalist: han kunde spela piano, gitarr, fiol, dragspel och banjo.

Bilden ovan: Bild från Nedre Bergsgatan, Gamla Gefle. Årtal okänt. Källa: Länsmuseet Gävleborgs bildarkiv
Gipsbyst föreställande frikyrkoledaren Paul Peter Waldenström, som grundade Svenska Missionsföreningen 1878. Kopia efter original utfört av Adolf Jonsson år 1916. Den gjutna bronsbysten står utanför Missionsskolan på Lidingö. Gåva från Missionskyrkan till Länsmuseet Gävleborg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Artistnamn: Joe Hill

År 1886 råkade konduktör Olof Hägglund ut för en arbetsplatsolycka. Den inträffade i samband med ett växlingsarbete vid Korsnäs station; han stöttes omkull och släpades efter ett lok. Olof repade sig tillfälligt. Efter nästan ett år var han tvungen uppsöka Gävle lasarett. Han avled under operationen.

Joel Hägglund var åtta år och redan faderlös. Han tvingades ut i kylan, måste bidra till hushållskassan och se sin ensamstående mor slita ut sig. Bitterheten skulle han bära med sig länge.

Ett par decennier senare skulle han under artistnamnet Joe Hill skriva en kampsång om en lokförare vid namn Casey Jones som också förolyckades i sitt arbete.

Sången kom troligen till vid pianot i en sjömanskyrka i Los Angeles. Året var 1911 och en landsomfattande strejk pågick för fullt bland USA:s järnvägsarbetare. Som så ofta utgick Joe Hill från en redan berömd melodi.

Casey Jones hade dött i en tågkrasch, där han räddade passagerarnas liv till priset av sitt eget. Han hyllades som en folkhjälte. Joe Hill använde lokförarens öde som ett exempel på vad trohet till stora företag kunde leda till. I sången skickas den amerikanske folkhjälten ända ner i helvetet. Sången trycktes upp i kortleksformat och blev genast enormt populär bland de strejkande industriarbetarna.

Bilden ovan: Godtemplarträdgården, Utomhusservering på Söder, fram till 1903 kallad Gästgivaregården. Trädgården med sina omkringliggande byggnader, sommarteater, kägelbana och servering blev med tiden Gävles alkoholfria nöjesarena. Källa: Länsmuseet Gävleborgs bildarkiv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Drabbas av tuberkulos

Som tonåring arbetade Joel Hägglund som maskinist i en lådfabrik, som eldare vid badhuset i Stadsträdgården och vid en ångkran i Gävle hamn, där lillebror Ruben höll i spakarna. Medan Joel arbetade i ett repslageri drabbades han av en hudsjukdom, som visade sig vara tuberkulos.

Mellan besöken på lasarettet satt han ensam på sitt rum och spelade fiol, trots att stråkarmen var bandagerad. Tuberkulosen förvärrades – Joel måste resa till Stockholm för att undergå en alternativ ljusbehandling. Han lades till slut in på Serafimerlasarettet.

Efter två år återvände Joel tillbaka till Gävle. Han hade ärr i ansiktet, i nacken och på armarna. Brosk och skinn hade skurits bort från näsan, vars ena vinge nu var papperstunn.
 

Bilden ovan: Lokföraren och folkhjälten Casey Jones, fotografi av J. E. France. Källa: The Bruce Gurner Collection, Water Valley Casey Jones Railroad Museum.
Joe Hill vid pianot i San Pedro, självporträtt på vykort. Källa: Walter P. Reuther Library, Wayne State University.
Sabots, träskor, 1800-tal, Nebraska, USA. Träskon har sedan 1700-talet varit en symbol för industrisabotage, där missnöjda arbetare ska ha kastat sina träskor i maskinerna. The Industrial Workers of the World använde träskon flitigt i sin propaganda, och Joe Hill skrev en sång titulerad ”The Good Old Wooden Shoe”.
Enradigt dragspel från sekelskiftet 1900, inlån från privatperson.
Träsnitt föreställande Joe Hill, kopia av Carlos Cortéz berömda träsnitt, gjort till hundraårsminnet av Joe Hills födelse år 1979.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En skingrad familj

Sorgerna var långt ifrån över. Joels mor Catarina drogs med svåra krämpor i ryggen, och i likhet med sin bortgångne man vägrade hon att uppsöka en läkare förrän det var för sent. Hon somnade in år 1902, vid 57 års ålder.

Syskonen sålde föräldrahemmet på Nedre Bergsgatan, betalade de sista skulderna. Syskonen hade nu var och en drygt tusen kronor. Hemmet var upplöst.

Bröderna Joel och Paul Hägglund beslutade sig för att lägga pengarna på biljetter till USA. De drogs med i den sista stora vågen av emigranter – varje år utvandrade mellan 20 000 och 30 000 svenskar. Paul flydde sitt olyckliga äktenskap och övergav sin lille son. Varken hans egen eller hustruns släkt skulle någonsin förlåta honom. Joel ansågs medskyldig som följde sin bror.

Bröderna vinkade av sina systrar på järnvägsstationen och for till Göteborg för att ta klivet ut i det okända.

Bilden ovan: Ett modernt porträtt av Joe Hill, skapat av elever i årskurs 3–6, Engelska skolan, Gävle. Standar, Hamn- och kolarbetarnas fackförening. Standaret är tillverkat i Gävle av A Ervald år 1899. Ägare: Transportarbetarförbundet. Ur Arkiv Gävleborgs samlingar.